Flöden:
Inlägg
Kommentarer

Att ”vi” inte längre är neutrala. Att ”vi” är med att bryta mot folkrätten och delta i USA-NATOs ockupation genom att vi sänder trupp och vapen. Att ”vi” är en av de största vapenhandlarna i världen – räknat per capita, och har goda förbindelser med fascistoida diktaturer på USAs sida. Att ”vi” juridiskt sett har ledare som enligt Nürnberglagarna (som ligger till grund för FN)  borde dömas för krigsförbrytelse och sammasvärjning för krig. Vidare , att det vi kallar representativ demokrati på påtagliga  sätt har undergrävts av spionlagar, och underordning till EU o USA.

Det är förstås smärtsamt och svårt att överge bilden av ”oss själva” som Det rättfärdiga folket i norr,  som äger demokrati,  fredsinriktning,  och rätt att uppfostra ”fattigare kusiner” i demokratins och fredens dygder.  Det ligger ett sorgearbete i  att börja  inse vilka ”vi” numera är –  vi kan absolut inte förvänta oss att den nya, mer kritiska självbilden ska växa fram genom mainstream medierna. Mainstream-propagandans världsbild  ligger ganska nära en Behring Breiviks,  idag.  Dessa medier  koncentrerar sig på att se grandet i ”De Andras” ögon,  och blunda för bjälken i  de egna  -  till exempel genom att bortse från kolonialhistorien.

Via den  förvrängda bilden ger vår ”elit”   sig rätten  att använda fullskaligt våld mot de som definieras som ”fiender”. Att se igenom den egna samtidens våldsdoktrin måste vara utmaningen i den här epoken. Medierna föredrar givetvis att ha kvar den uppblåsta självbilden,  eftersom den är utan krav o vilar på det förgångnas vanetänkande.

Vi måste börja inse att den amerikanska ”antikommunismen”  inneburit mordorgier som inte ligger alltför långt bakom kommunismens egna, om man ser till terror, tortyr, hat och förvrängningar. Vi får förmodligen facit när det gäller detta, först när det amerikanska imperiet fallit samman.

Var börjar fredsprocesserna i vår tid som fortfarande lever i skuggan av Hiroshima-Nagasaki, gulag o förintelsen?

Kanske genom att vi försöker se vilka ”vi” verligen är,  som representanter för ”Västvärlden”.  Vad har grundlagt vår kollektiva identitet,  det ”vi” som utnyttjas av massmedierna.

Bilden att ”vi” kan införa  demokrati genom att bomba, tortera och bryta mot folkrätten i Mellanöstern är bara alltför grotesk för att kunna tas på allvar.

Ingen som tiger om det, eller försöker göra det till en bisak kan aktas högt som journalist eller forskare, utan är snarare en kujon för övermakten.

För att få nyorientering  krävs att ”vi svenskar”  riktar oss mot att försöka förstå den anglosachsiska och europeiska självkritiken – som finns tillgänglig:  Truthout,  Readerssupported News, Global Research, Informations Clearing House,  Common Dreams, Aljazeera,  RT,  Democracy Now, Occupy Wall Street.

http://globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=29823

I deckargenren skär folk halsen av varandra, skjuter, knäcker sönder skallarna med hammare, beställer yrkesmördare från Kroatien och poliserna springer ut i parti och minut, och kräks,  när de ser allt blodet.

I nästa kapitel bryner hjältinnan gärna oxfilé,  låter merlot-vinet rulla i bordeaux-glaset,   insuper dess jordiga doft.
När hjältinnan blir upprörd råkar hon  riva ner en oljemålning,  ”en  Erland Kullberg”  (vad annars?).
”Hennes  slanka kropp i en silkig Marc Jakob”.
Det visar  sig att hon har ovanan att  blanda rohypnol och alkohol..

Femtio  procent av nyutgivna litterära alster (deckare) verkar  handla om hur ”vi”,   dels  konsumerar som dårar,  dels tar kål på varandra.

I vilket sammanhang  har detta  gränslösa behov av en fiktion om mord, om sadism,  våldsam död uppstått?  Det är ju inte direkt något som präglar vanliga liv..

Värst i genren blir det i ljudböcker,  när uppläsaren har låtit sig påverkas av Nils Hohners sätt att läsa upp utrikesnyheter. (NH har ett patenterat illavarslande, pompöst tonfall).

Jag ber en bön att inte Nils Hohners lässtil sprider sig!  Hellre då Peter Andersson  som läser om  den Bratwurst-missbrukande polischefen  i Leif GW:s senaste deckare!

Så vad är det vi läser och lyssnar på?

Är det en spegling av det kollektiva jaget? (Det Västerländska,  som vanligtvis beskrivs som  fredliga,  frihetsälskande mysiga lilla ”vi”,   det ”internationella Samfunder”,   som bara  vill ställa allt till rätta.

Den ”hårdkokta genren” i deckarsammanhang  uppkom efter Andra Världskriget i samband med att USA skulle härbärgera de krigsskadade soldaterna som återvände.  Många blev ”gangsters”, experter på våld.  Droger som amfetamin och morfin spred sig. Också maffian på Sicilien, som hjälpt US Army att  ta över Sicilien, gjorde entré i USA efter WW2

Dckargenren återger en märklig flod av sociala interiörer.

Ett ”trevligt medelklasspar”  håller t.ex. en tidigare, aktivt  mobbar-klasskompis fängslad i ett källarutrymme (våldtar och torterar henne).  ”För att ge  henne en läxa”!

En man köper sig ett finkalibrigt vapen,  skjuter skott i pannan (på grannen).

Fruktansvärda pedofilbrott I  England,  med  detaljer och subjektiv  inlevelse i pedofilens upphetsning.

Hjälten  – vanligen en  supig (eller fd supig)  komissarie:  ”Harry”, ”Birgersson”, ”Gunnarsson”.  Denne  greppar pistolen,  säger utan att röra på läpparna:  ”jag går in nu!”.
Sen får han en chock  när han ser den ”vidriga scenen”.  I bok efter bok.  Nu har det också börjat komma en del kvinnliga kommissarier (de svimmar  och spyr mer än de manliga).

Det finns ett  stilla vansinne i att så många av oss vill läsa så mycket av detta
- samtidigt som ”vi” säljer enorma mängder vapen, men odlar en kult av trygghet i Sverige (varselvästar,  störkrukor, krissamtal).

Hur (officiellt)  upprörda är vi inte fortfarande över skotten i Ådalen eller över Stockholms Blodbad?

Eller vill vi  läsa det här?
Kultur är  en sorts odling – och vilka är trädgårdsmästarna. Ibland tycks det mig att det inte finns något annat till salu än deckare, thrillers, rysare…..

Vad  lär man sig då av en ”intensivkurs” i deckargenren?

Man blir expert på  hur likfläckar ser ut efter så och så många dygn.  Man lär sig hur / när likstelhet inträder.
Olika typer av förruttnelse och lukter:  när Harry,  Erik Vinter eller komissarie Gunnarson rycker upp  dörren,  möts  av ”en förfärande stank”.

Sen ska vi inte glömma betydelsen av återfunna benfragment, hårstrån, hudflagor (DNA). Typ ”bra att veta” att undvika,  när man själv  kanske ska  till  och dräpa någon irriterande fd klasskompis?

Nyttigt:   hur man riggar upp ett ljudisolerat tortyrrum i källaren, så att inte grannarna märker  (Ett ”måste” för varje  villaägare ). Sen kan man   kalla det för   ”vår lilla studio,  den står alltid stängd”.

Vilka reaktioner offret får,  när ögonen sticks ut.
Inlevelse i en pedofils lustkänslor,  i brottets ögonblick.
Att kunna slå av nästans nyckelben med pistolkolven.
Var man ska gömma sin pistol,  när man skjutit ner någon i huvudstadens trängseln (det finns bra tips) – t.ex. sänka ner den i en tvålkopp, på en allmän toalett.

Man lär sig att skaffa  en ”keramisk väst” (om man vill  avrätta MÅNGA,   i ett svep. Kanske hålla på en hel Eftermiddag.

Man lär sig gå i formation som  en insatsstyrka med tung utrustning ( kalla in Nils Hohner!).

Ibland kan jag inte låta bli att tänka att  ”allt det här är ju bara påhittat”.

Det sitter en massa smarta författare och konstruerar den ena skräck- och tortyrscenen efter den andra – tusentals konsumenter ärvilliga att köpa och läsa,  lyssna till  det.  Genren är en guldgruva.  Säger det här något  om vår kollektiva identitet?

Vid leda och depression sysselsätter  sig ”Egot”  mycket med döden.  Och de flesta av hjältarna i deckargenren är deprimerade,  alkoholiserade och anfäktas av ensamhet,  olycklig kärlek. Trots det är de envisa som synden,  och har en tvångsmässig besatthet: att lösa Brottets Gåta!

De bästa deckarna är de som spränger in samhällskritik mellan varven – t.ex. bankdirektörer som beställer mord när en  kollega hotar avslöja svindelaffärerna (Arnaldur Indridason, Island).

Eller nya norska deckare – där oljepengarnas förbannelse ventileras.  (Typ, folk  bereder sig att gå över lik  när det väcks förhoppning om Stora pengar).

Källan till våld och brott kan förmodligen finnas i vår krigshistoria.

Under ”våra”  tidiga krig (från 15-1600-talet o framåt) söp soldaterna rutinmässigt och  kopiöst,  för att kunna genomföra slaktandet. (Officerarna söp finare sorter). Peter Englund, historikern, har en skildring av det i sin bok om Trettiåriga Kriget.

Amfetaminet som modedrog,  tror jag kom från Första Världskriget. Sen morfin och heroin förstås (smärtstillande, lugnande) ur Andra Världskriget.

Under Vietnamkriget introducerades hallucinogenerna,  och spred sig.

CIA hade laborerat  med LSD – först som en ”sanningsdrog”, för att användas vid förhör med ”commies”.

Hells Angels bildades av soldater som återvände efter det Första Världskriget.

Mycket elände, kroniska sjukdomar, våldsbrott, missbruk  och lidande kommer att drabba ”oss” genom de nya krigen i Mellanöstern.

Ur krigens systematiska våld uppstår berättelserna om våldets melodrama i ett mindre, ”vardagligt” sammanhang: beksrivningarna av brott.

Källan till vår fascination för våld och dödande har att göra med vår historiska identitet som plundrande och krigförande världsmakter.

kvar.Bildl

Margareta (född 1950)  är utbildat journalist och har tidigare skrivit  om konst. Samtidigt är hon själv också bildkonstnär och har haft utställningar och har  publicerat en bok om sitt liv: Smaken av Rädsla (utgiven på Vulkan).
Själens Svarta Stråk är en samling av dikter från 1968 och fram till 1981.

Genom att hon utsattes för misshandel både tidigt i livet och som vuxen, ger  dikten uttryck för hennes kamp mot sorg och  isolering. Hon identifierar sig med människor som drabbats av krig,  flyr ifrån krig,  och vill vinna fred och läka ihop.

 Vid ett runt

vitt bord

som en spegel

i ett fyrkantigt kök

med morrande kylskåp

Ensamma,

ett askfat

en körsbärskvist

middagskotletten är intagen

en dåsighet vilar över mig

vart ska jag gå.

 

Flyktingskapet  kan komma  till uttryck i det  rastlöst jagade och  bisarra:

Minns kvinnan som pratade

om tio olika saker samtidigt

till tio olika människor

som inte längre fanns

och de som stod runt henne

lyssnade inte.

 

Eller i  ett hätskt tonfall – riktat mot att våga hoppas:

Du din dumma gås

ville som en mås

ovan molnen under solen segla

i det ljus som själen spegla

liten vingklippt och förblindad

sitter du nu ängsligt inlindad

i en skitig säck

medan livet rinner väck.

 

En del blir abrupt med  oväntade händelseutvecklingar, som här, vid Karlaplan, Stockholm:

Inte ont anande

står du där i snabbköpet

i din lila nattskjorta

och grubblar

över om du skulle ha något mer

än böngroddar

när en medelålders herre

plötsligt börjar hoppa omkring dig

och väsnas

att du är en stilig kvinna

förvånad, förvirrad

går du därifrån

med två burkar böngroddar.

 

Några av dikterna är som haikus. Sakliga och magnifika i sin lågmäldhet  – för övrigt också  i stil med  de målningar Margareta också gör:

Blomma

strykjärn

pensel mot fönster

vari speglar sig

diskställ med tesil

bakom kakelplattorna

gatuhusets baksida

mörka  tomma fönster

utom ett

bakom persiennerna ser du

en man som rotar i  kylskåpet.

 

De starkaste dikterna har ett direkt tilltal, till exempel  i form av en vädjan:

Titta djupt

titta djupt in i mina ögon

om du törs

där brusar vårbäcken

där glittrar solen

titta djupt

titta djupt bakom sorgen

om du törs

där dansar vi på ängen

där börjar livet

 

 

Jag hyllar  Margaretas dikter (och målningar)  för att de är så osmyckade,  direkta och talar  utifrån hennes upplevelse och känsla.

Det är en sorts väldgt egna  sorgesånger,    det finns också humor där. Ett  djupt accepterande av vad som har givits – hur vi människor är, vad vi blivit till!

Gunnar Thorell

Våra medier är f.n. nästan 100 procent proamerikanska.  De publicerar nästan ingenting av den  utförliga, skarpa anglosachsiska självkritik som finns på internet och i engelska och amerikanska tidningar.

Det var länge sen svenska mainstream media var så inskränkt konformistiska. Som många vet har de krig ”vi” är en del av redan skördat 1,4 miljoner dödsoffer i Irak (ett krig som kom igång på grund av ett kopiöst ljugande i samtliga svenska medier). Nu har USA börjat sända in tunga vapen i Syrien.

Iran är inringat av militärbaser och hotas av en utplåning som kan bli än värre än av Irak. Ryssland är hotat av detta, och kan komma att drivas till konfrontation. Blir det fråga om kärnvapen då? Det är ovisst men risken är verklig! Konsekvenserna oöverblickbara. Och fullständigt tystnad om faran råder i svenska medier.

I det här läget diskuterar våra mainstream medier  framför allt de påstådda hoten från Iran och diktaturen i Syrien (som om ”vi” inte odlade vänskap med diktaturer när det passar ”oss”?) FINNS det överhuvudtaget någon  alternativ bild hur den angripna sidan tänker i svenska medier?  Krigets första offer är sanningen!

Har alla glömt den starka  proteströrelsen mot Vietnamkriget (4 miljoner dödsoffer, fortfarande mängder av missbildade barn, pgr av agent orange)?   Alla som då  visade solidaritet var noga med att också återge de tolkningar som FNL o den Nordvietnamesiska sidan uppvisade.   Och förvisso skrek då högerextremisterna att vi gick kommunistdiktaturens ärenden etc.

På den tiden hade våra media INTE en hundraprocents USA-konformistisk hållning.Vi var fortfarande neutrala och Olof Palme uttalade sig starkt. I DN upplät Olof Lagercranz spalterna för Sara Lidman, Jan Myrdal, Peter Weiss, Lars Forsell m.fl. som uttalade sig mot kriget. De borgerliga tidningarna vågade inte ge öppet stöd för USAs angreppskrig, utan beskrev dess fasor i termer av ”tragik” etc, som det var fråga om naturkatastrofer (något som Sara Lidman gycklade med).

Idag har vi ingenting av denna opposition, och en långt farligare belägenhet, eftersom kärnvapnen nu döpts om och kallas ”taktiska” (trots att en del av dessa missiler har en sprängkraft som är lika stor som Hiroshima-Nagasaki-bomberna).

Mitt intryck är att nästan alla viktiga fakta krig dessa nya krig har gått allmänheten förbi, eftersom flertalet mest kollar på mainstream medier – och dessa  tiger, utelämnar både logiska slutledningar, nya fakta och avgörande förändringar i USAs politik.

Och därför  återfinns detta Breiviks-aktiga tal hos många,  om ”ofriheten och hoten”  från de länder som angrips,  som om inte USA bara för en kort tid sedan infört krigslagar,  som gör det möjligt för presidenten att utan rättegång fängsla amerikanska medborgare och ha dem fängslade på obestämd tid – enbart på grundval av att de uppfattas som antiamerikaner.

Som om inte  presidenten i USA,  efter hemliga anklagelser,  kan beordra utomrättsliga avrättningar både av USAs medborgare o andra länders medborgare. Att det görs genom s.k. drönare som dödar allt i grannskapet av civila.

Som om man inte kan begripa att det uppstår flyktingströmmar, när folk försöker rädda sig undan Västsidans massdödande i Mellanöstern.

Så uppriktigt sagt när ska svenska medier börja återge den anglosachsiska självkritiken, när det gäller de nya krigen? Ända lite på fokus. Det är inte förbjudet väl? Det finns en hel uppsjö av material.

Naomi Wolf, Naomi Klein, John Pilger, William Blum, William River-Pitt, Noam Chomsky, Democracy Now, Global Research, Information Clearing House, Truthout, The Guardian…

Krig i alla  former hyllades i många hundra år som något ädelt och förtjänstfullt. Att offra sig för nationen, för en stor sak. I spanska inbördeskriget hade fascisterna parollen ”Leve Döden”. De tyska SS-officerarna prydde sig med dödskallesymboler. I många generationer ansågs officerskåren var det yppersta av manligheten.  Föreställningar av den arten levde  kvar ända fram till Första Världskriget.  Efter Det Andra Världskriget: förintelsen, gulag, och Hiroshima Nagasaki ändrades begreppen. Hjälten blev vanligvis en antihjälte.

Efter all erfarenhet av krig och inbördeskrig  har vi  i viss utsträckning  frigjort oss från  blind auktoritetstro,  och lyckats skapa sociala skydd så att människor inte svälter. Vi avskaffade t.o.m. slavhandeln och slaveriet. Vi har infört något som kallas demokrati.

Så i förhållande till detta måste ”vi” / ”vår maktkoalition” anses privilegierade, i vissa fall  bättre än en del av de fattiga länder vi fortsätter att angripa (trots att de också gör framsteg, typ Kuba, Venezuela, Ryssland, Kina, Pakistan, Afghanistan, Irak, Iran, Syrien, Libyen etc). Om vi tittar på filmen om Falluja nyligen (SVTPlay)  får vi en föreställning om den sorts krigsförbrytelser som ett nytt storkrig utan tvekan kommer att leda till (men i mycket större skala).

Det är  inte bara att de nya krigen utgör brott  mot folkrätten.  Detta massdödande genom bombning och användning av uranhaltiga projektiler, blir en förstörelse av människosläkten för en framtid som inte kan överblickas.

Hur ska vi – om vi lyckas undvika kärnvapenkrig – bedöma den typen av perverterad krigföring som USA ägnat sig åt i Irak? I Vietnam föds fortfarande efter femtio år missbildade barn eftersom marken dränktes av Agent Orange. Också tusentals amerikanska soldater invalidiserades av Agent Orange.

Deras inre skador erkändes inte förrän flertalet av dem hunnit dö. Våra annonsfinansierade massmedier (som dominerar opinionsbildningen) uppmärksammar givetvis inte den här sortens brott – eftersom det är ”våra” förbrytelser.  Dessa nyheter och minnesmärken ”begravs” i tystnad. De har liksom ”inte hänt”. ”Och om de har hänt så saknar de i vart fall betydelse” (för att citera Harold Pinter).

En del som försvarar krigen frågar oss krigsmotståndare om  Väst-Sidan automatiskt är ”sämre” för att vi utgör  den stora makt-koalitionen?  Eller om de svaga diktaturer och nya stater (Ryssland, Kina, Pakistan)  vi kan komma att angripa,  automatiskt skulle vara ”bättre”? Jag skulle vilja vända på detta. Vår sida (den kristna, västliga) är den sida som koloniserat större delen av världen.

Vår sida  har,  genom kolonialismen  förvärvade rikedomar,  skapat den teknologiska och kommersiella förutsättningarna för de moderna krigen (som fortfarande inte drabbat ”oss själva”,  utan mest våra fattiga kusiner). Det är ”vi”, ”vår sida”  som också drivit fram globaliseringen.

Vi måste börja  se oss själva!  ”Vi” har skapat kärnvapen,  och använt dem för första gången. På några sekunder  brändes och utplånades en kvarts miljon människor i Hiroshima-Nagasaki. Det är därifrån vi har beteckningen ”Shock and Awe”  vid krigföring.Det är ”vi” (läs USA) som har 700 militärbaser utplacerade runt planeten.

Sen kommunismens fall finns det inte ett enda land som militärt sett kan hota västsidan. Trots det bedriver ”vi” sen 2001 ett dyrt och självdestruktivt ”krig mot terrorn”, ett krig som hotar att övergå i ett storkrig – där kärnvapen inte är uteslutna.Bara begreppet ”kriget mot terrorn” har en prägel av bondfångeri. Hur glömsk o godtrogen måste man inte vara, för att tro att det går att bedriva ett militärt krig i världsskala,  mot det som är terrorism? I DN såg jag trots det i går 3 nya artiklar som beskriver hur ”farligt” Iran är.

I USA dånar krigstrummorna i nästan alla massmedier. Blir ett till världskrig  vårt sätt att försöka lösa den internationella finanskrisen?  Så uppstod ju det Andra Världskriget. Jag är förvånad och skrämd över hur lite sinne det finns för de verkliga farorna:  dvs att vi själva, våra släkter kan få våra framtida betingelser förstörda vid ett nytt storkrig. Inga varningar. Helt tyst.

Detta är den verkliga terrorn: vår egen sidas månghundraåriga dödskult: krigen!

När ett storkrig väl har kommit igång tar de mest reaktiva,  och minst intelligenta individerna över. Räcker det inte Med Fukushima, Falluja, klimathotet.

Hur många år har vi kvar av den här världen om ”vi”  inte kan stoppa oss själva?

”Som var och en här känner till rättfärdigades invasionen av Irak med att Saddam Hussein förfogade över en stor arsenal av synnerligen farliga massförstörelsevapen, av vilka några kunde fyras av inom 45 minuter och åstadkomma en fruktansvärd förödelse. Man försäkrade oss om att det var sant. Det var inte sant. Vi fick veta att Irak hade förbindelser med Al-Qaida och var medansvarigt för det illdåd som drabbade New York den 11 september 2001. Man försäkrade oss att det var sant. Det var inte sant. Vi fick veta att Irak utgjorde ett hot mot världens säkerhet. Man försäkrade oss att det var sant. Det var inte sant.

Sanningen är en helt annan. Sanningen har att göra med hur USA ser på sin roll i världen och hur det vill spela den rollen.

Men innan jag återgår till nuet skulle jag vilja kasta en blick på det nära förflutna, och med det menar jag USA:s utrikespolitik sedan slutet av andra världskriget. Jag tror att det är vår enkla skyldighet att utsätta den här perioden för en viss om än begränsad granskning, vilket är allt som tiden medger här.

Alla vet vad som försiggick i Sovjetunionen och i hela Östeuropa under efterkrigstiden: en systematisk brutalitet, omfattande grymheter och ett hänsynslöst undertryckande av den fria tanken. Allt detta finns väl dokumenterat och styrkt.

Men det jag vill hävda här är att USA:s förbrytelser under samma period bara har upptecknats summariskt, än mindre dokumenterats, än mindre bekräftats och än mindre erkänts som förbrytelser över huvud taget. Jag tror att det är någonting som vi måste ta itu med och att sanningen i hög grad har att göra med var världen står i dag. Även om USA:s agerande runt om i världen i viss mån begränsades av Sovjetunionens existens visade det att man ansåg sig ha oinskränkt rätt att göra vad man ville.

Direktinvasion av en suverän stat har i själva verket aldrig varit USA:s linje. USA har i huvudsak föredragit vad som beskrivs som ”lågintensiv krigföring”. Lågintensiv krigföring innebär att tusentals människor dör, fast långsammare än om man med en gång hade släppt ner en bomb på dem. Det innebär att man infekterar landets livsnerv, åstadkommer en elakartad svulst och ser kallbranden grassera. När befolkningen är kuvad – eller ihjälslagen, det går på ett ut – och ens egna vänner, militären och storföretagen, sitter bekvämt vid makten, ställer man sig framför kameran och säger att demokratin har segrat. Det här var vardagsmat i amerikansk utrikespolitik under de år jag talar om.

Nicaraguas tragedi är ett högrelevant fall. Jag har valt att ta upp det här som ett slående exempel på USA:s syn på sin roll i världen, då som nu.

I slutet av åttiotalet deltog jag i ett möte på USA:s Londonambassad.

Den amerikanska kongressen stod i begrepp att besluta om den skulle ge mer pengar till Contras i kampen mot Nicaraguas regering. Jag ingick i en delegation som talade å Nicaraguas vägnar, men den viktigaste medlemmen i delegationen var en fader John Metcalf. Ledaren för USA:s grupp var Raymond Seitz (då nummer två på ambassaden, senare själv ambassadör). Fader Metcalf sa: ”Sir, jag leder en församling i norra Nicaragua. Mina församlingsbor har byggt en skola, en vårdcentral och ett kulturcentrum. Vi har levt i frid och endräkt. För några månader sedan blev församlingen angripen av en Contras-styrka. De förstörde allt: skolan, vårdcentralen, kulturcentret. De våldtog sjuksköterskor och lärarinnor och slaktade läkare på det mest brutala sätt. De betedde sig som vildar. Skulle ni vilja ha vänligheten att se till att USA:s regering upphör med stödet till denna upprörande terrorverksamhet.”

Raymond Seitz hade ett mycket gott anseende som en förnuftig, ansvarsfull och högt kultiverad person. Han var djupt respekterad i diplomatiska kretsar. Han lyssnade och dröjde en stund. ”Fader”, sa han sedan med stor värdighet, ”låt mig upplysa er om en sak. I krig blir oskyldiga människor alltid lidande.” Det uppstod en iskall tystnad. Vi stirrade på honom. Han rörde inte en min.

Oskyldiga människor blir mycket riktigt alltid lidande.

Till slut var det någon som sa: ”Men i det här fallet blev ’oskyldiga människor’ offer för ett ohyggligt illdåd med stöd av er regering, ett av många sådana illdåd. Om kongressen beviljar ytterligare medel till Contras kommer det att fortsätta på samma sätt. Håller ni inte med om det? Är inte er regering i så fall skyldig till att finansiera mord och ödeläggelse riktade mot medborgare i en suverän stat?”

Seitz lät sig inte rubbas. ”Jag kan inte finna att de fakta som här har lagts fram stöder era påståenden”, sa han.

När vi lämnade ambassaden sa en USA-rådgivare att han tyckte om mina pjäser. Jag svarade inte.

Jag bör påminna om att president Reagan vid den här tiden gjorde följande uttalande: ”Contras är den moraliska motsvarigheten till Unionens fäder.”

USA stödde den brutala Somoza-diktaturen i Nicaragua i över 40 år. 1979 störtade det nicaraguanska folket, anfört av sandinisterna, regimen i en folklig resning utan motstycke.

Sandinisterna var inte perfekta. De kunde vara nog så arroganta och deras politiska filosofi var inte utan vissa motstridiga element. Men de var intelligenta, förnuftiga och civiliserade. De grep sig an med att upprätta ett stabilt, anständigt och pluralistiskt samhälle. Dödsstraffet avskaffades. Hundratusentals utarmade bönder uppväcktes från de döda. Över hundratusen familjer tilldelades mark. Man byggde tvåtusen skolor. En enastående läs- och skrivkampanj reducerade analfabetismen i landet till mindre än en sjundedel. Fri skolundervisning infördes, liksom fri hälsovård. Barnadödligheten minskade med en tredjedel. Polion utrotades.

USA fördömde de här reformerna som omstörtande, marxist-leninistisk verksamhet. I USA-regeringens ögon utgjorde de ett farligt exempel. Om Nicaragua tilläts införa grundläggande normer för social och ekonomisk rättvisa, om det tilläts höja standarden på hälsovård och skolundervisning och uppnå samhällelig enhet och nationell självaktning, skulle grannländerna ställa samma frågor och göra på samma sätt. Vid den här tiden rådde ju ett våldsamt motstånd mot tillståndet i El Salvador.

Jag talade tidigare om den ”gobeläng av lögner” som omger oss. President Reagan beskrev ofta Nicaragua som en ”totalitär fängelsehåla”. Det ansågs av media i allmänhet och den brittiska regeringen i synnerhet som en träffande och rättvisande bild. Men i själva verket fanns ingenting dokumenterat om dödsskvadroner under sandinistregeringen. Det fanns intenting dokumenterat om tortyr. Det fanns ingenting dokumenterat om systematisk eller statsstödd militär brutalitet. Inga präster har mördats i Nicaragua. Det satt i själva verket tre präster i regeringen, två jesuiter och en Maryknoll-missionär. De totalitära fängelsehålorna fanns i själva verket i grannskapet, i El Salvador och Guatemala. USA hade störtat den demokratiskt valda regeringen i Guatemala 1954 och man uppskattar att över 200 000 människor hade blivit offer för de militärdiktaturer som följde.

Sex av världens mest framstående jesuiter blev 1989 brutalt mördade vid Central American University i San Salvador av en bataljon från Alcatl-regementet, som hade utbildats vid Fort Benning i Georgia, USA. Den utomordentligt modige ärkebiskop Romero blev mördad medan han läste mässan. Det uppskattas att 75 000 personer dog. Varför dödades de? De dödades därför att de trodde på ett bättre liv och försökte uppnå det. Den tron stämplade dem genast som kommunister. De dog därför att de vågade ifrågasätta status quo, den gränslösa fattigdom, sjukdom, förnedring och det förtryck som de hade levt med sedan födseln.

USA lyckades till sist störta sandinistregeringen. Det tog ett antal år och skedde under avsevärt motstånd, men en oförsonlig ekonomisk förföljelse och 30 000 döda urholkade till slut stridsandan hos det nicaraguanska folket. De var återigen utmattade och utarmade. Kasinona flyttade tillbaka till landet. Det blev slut med fri skolundervisning och fri hälsovård. Storföretagen återvände i stor skala. ”Demokratin” hade segrat.

Men den här ”politiken” var ingalunda begränsad till Centralamerika. Den fördes över hela världen. Den fördes oavbrutet. Och det är som om det aldrig hade hänt.

USA har stött och i många fall skapat varenda högerextrem militärdiktatur i världen efter andra världskriget. Jag syftar på Indonesien, Grekland, Uruguay, Brasilien, Paraguay, Haiti, Turkiet, Filippinerna, Guatemala, El Salvador och, förstås, Chile. De ohyggligheter som USA utsatte Chile för 1973 kan aldrig sonas och aldrig förlåtas.

Hundratusentals människor miste livet i de här länderna. Gjorde de verkligen det? Och kan alla dödsfall skyllas på USA:s utrikespolitik? Svaret är ja, det gjorde de, och ja, de kan skyllas på amerikansk utrikespolitik. Men det är det inte många som känner till.

Det har aldrig hänt. Ingenting har hänt. Inte ens medan det hände hände det. Det saknade betydelse. Det var ointressant. USA:s brottslighet har varit systematisk, konstant, brutal och skoningslös, men det är bara ett fåtal personer som egentligen har talat om den. USA är ändå värt en eloge. Det har utövat en absolut klinisk maktmanipulation över hela världen, samtidigt som det gett sig ut för att vara en kraft i det universella godas tjänst. Det är ett lysande, ja virtuost och synnerligen framgångsrikt hypnosnummer.

USA är utan tvekan världens största bravurnummer. Brutalt, likgiltigt, föraktfullt och hänsynslöst, javisst, men också slipat. Som en handelsresande är det ute på enmansturné och dess mest kuranta artikel är egenkärlek. Den har blivit en pangsuccé. Hör bara alla amerikanska presidenter uttala orden ”det amerikanska folket” på teve, som i den här meningen: ”Jag säger till det amerikanska folket att det är dags att be för och försvara det amerikanska folkets rättigheter och jag ber det amerikanska folket att ha förtroende för sin president i de åtgärder han står i begrepp att vidta å det amerikanska folkets vägnar.”

Det är en förförisk strategi. Man använder i själva verket språket för att hålla tanken i schack. Orden ”det amerikanska folket” utgör en dunmjuk kudde av tillförsikt. Man slipper tänka. Det är bara att luta sig tillbaka mot kudden. Kudden kanske kväver ens intelligens och kritiska tänkande, men bekväm är den i högsta grad. Det här gäller förstås inte de 40 miljoner som lever under fattigdomsgränsen och de 2 miljoner män och kvinnor som sitter fängslade i den väldiga gulag av fängelser som breder ut sig över hela USA.

USA gör sig inte längre besvär med att bedriva lågintensiv krigföring. Det finner inte längre någon mening i att vara återhållsamt eller ens vilseledande. Det lägger korten på bordet utan prut. Det ger helt enkelt blanka tusan i Förenta nationerna, internationell rätt eller fördömande kritik, som det betraktar som kraftlös och omotiverad. Det har också haft sitt eget bräkande lilla lamm traskande efter i ledband, det patetiska och fogliga Storbritannien.

Vad har hänt med vår moraliska medvetenhet? Har vi någonsin haft någon? Vad betyder de orden? Står de för ett nuförtiden sällan nyttjat ord – samvete? Ett samvete som inte bara rör våra egna handlingar utan också vårt gemensamma ansvar för andras? Är allt sådant dött numera? Se på Guantanamo Bay. Hundratals människor internerade i tre år utan åtal och utan vare sig juridiskt ombud eller lagstadgad rättegång, tekniskt sett internerade för all framtid. Detta fullkomligt illegitima förfarande sker i strid med Genèvekonventionen. Det inte bara tolereras, det är knappt det noteras av det som vi kallar ”det internationella samfundet”. Detta rättsövergrepp begås av ett land som förklarar sig vara ”den fria världens ledare”. Tänker vi på fångarna i Guantanamo Bay? Vad säger media om dem? De dyker upp då och då – som en liten notis på sidan sex. De har förpassats till ett ingenmansland, från vilket de säkert aldrig kommer att återvända. För närvarande befinner sig flera av dem i hungerstrejk och tvångsmatas, bland dem personer med brittiskt uppehållstillstånd. Det här tvångsmatandet sker utan den minsta hänsyn. Lugnande medel eller bedövning förekommer inte. Bara en slang som sticks upp i näsan och ner i matstrupen. Man kräks blod. Det är tortyr. Vad har den brittiske utrikesministern sagt om det här? Ingenting. Vad har Storbritanniens premiärminister sagt om det här. Inte ett ord. Och varför inte? Jo, därför att USA har sagt att kritik mot dess uppträdande i Guantanamo Bay utgör en ovänlig handling. Antingen är ni med oss eller emot oss. Så Blair håller käft.

Invasionen av Irak var ett banditdåd och ett uttryck av flagrant statsterrorism, och den visar på ett totalt förakt för internationella rättsprinciper. Invasionen var en egenmäktig militäraktion inspirerad av en lång rad lögner och en grov manipulation av media och därmed också allmänheten. Den var en aktion avsedd att konsolidera amerikansk militär och ekonomisk kontroll av Mellanöstern under täckmantel – som en sista utväg då alla andra rättfärdiganden hade misslyckats med att rättfärdiga sig själva – av befrielse. En formidabel militär styrkedemonstration som resulterade i död och lemlästning av tusen och åter tusentals oskyldiga människor.

Vi har utsatt det irakiska folket för tortyr, klusterbomber, utarmat uran, otaliga fall av godtyckligt mördande, elände, förnedring och död och kallar det ”att införa frihet och demokrati i Mellanöstern”.

Hur många människor måste man döda innan man har kvalificerat sig som massmördare och krigsförbrytare? Hundratusen? Det borde räcka mer än väl, tycker jag. Därför är det inte mer än rätt att Bush och Blair får stå till svars inför Haagdomstolen. Men Bush har varit smart. Han har inte ratificerat Internationella domstolen i Haag. Så om en amerikansk soldat, eller för den delen en politiker, ställs inför rätta hotar Bush med att skicka dit marinkåren. Men Tony Blair har ratificerat domstolen och kan därför åtalas. Vi kan ge domstolen hans adress om den är intresserad. Den är Downing Street 10,

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.