Feeds:
Inlägg
Kommentarer
Vänstern i allmänhet försöker förhålla sig civilt, vill inte stå för den typ av intolerans o dogmatiskt ursinne som spridit sig sen 2003 ( angreppet på Irak) då flyktingtillströmningen började öka.
Visst bör man kunna vara öppet kritisk mot okunnig fanatism inom religioner som Islam – men det gäller uppenbart i lika hög grad mot samtida, nybakade politiska ideologier, som reflekterar 15 år av angreppskrig.
De nya krigen har av massmedierna sålts in som ”humanitära interventioner”, ”fredsinsatser”, ”för demokratisering” – trots att det i verkligheten rör sig om massiva militära angrepp under ett och ett halvt decennium, som tagit kål på 2 miljoner människor, skadat många fler och satt tiotals miljoner på flykt.

Det är slående hur lite folk i Väst tagit in av den här verkligheten. Vad de flesta tror på är den sofistikerade lögnen, att dessa krig INTE varit för dominans och resurser, utan för en god sak, ”mot diktaturerna i Mellanöstern”. Sen framstår det som Otacksamhet, och ”en muslimsk invasion” att folk flyr från krigen till våra länder.

Det farliga i den här formen av ”enfald” är att man förväxlar orsak och verkan.
Istället för att göra motstånd mot krigen skapas ett ideologiskt krig mot de som flyr från krigen. Konsekvensen blir militarisering, och ökat våld i våra egna länder.
Våra egna massmedier sprider just nu lögner om ”hotet från Ryssland”.Uppenbart finns det grupper inom finanseliten som anser sig kunna vinna på ett världskrig med kärnvapen.
Varför har Sveriges befolkning röstat på partier som fortsatt göra insatser i krigen (som så uppenbart är angreppskrig) som är huvudorsak till att miljontals människor flyr.. Man kan tala om se en media-alstrad förvirring här?
Min egen slutsats är att det är dags att lämna både de politiska ideologierna och religionerna.
– se vad som tidigare har varit av värde, men avstå att försöka hitta någon väsentlig sanning i dem angående samtiden.
Ideologier som nyliberalism, feminism, socialism, marxism, nykonservatism har i Väst tagit över religionernas roll.
De står för ”trösterika” dogmer, inte tål motsägelser och upprepas till leda. De ger näring åt individer med samma intolerans som institutionella religioners.
Finns det något hopp om en världsbild byggd på vetenskaplig filosofi och metod? eller är vi för enkelt funtade för att tåla osäkerhet, det vill säga, medge att vi inte vet.

Det kanske är olidligt för oss (som våra hjärnor är indelade) att vara avvaktande, nyktert betrakta begångna misstag som ”krig”, och systematiskt försöka rätta till dem?

Tolstoj kommenterade, ”alla vill förändra världen, men ingen vill förändra sig själv”.

Svaret på många fastlåsta ”problem” och dispyter finner sin lösning i evolutionärt tänkande om kulturen.

Iaktta barns stora förmåga att härma! Vi har som art en oerhörd kapacitet för att införliva (och överträffa) ”framgångsrika strategier”.

Det förklarar snabbheten i vår utveckling och betydelsen av närvaro i nuet.

Vi lämnar ständigt  de ”ideologiska fossilerna” bakom oss.

Identiteten ändras opportunt, med nya epoker, liksom språket, tanken. 

Det liknar ett evigt  ”förräderi”, men smärtan i detta är nödvändig. Det går inte att vända tillbaka – lika lite som vi kan undvika döden, (eller få tillbaks  den form vi själva hade i vår ungdom).


Den intellektuelles uppgift är att vara ett samvete i sin tidsperiod – en spegel för sin krets, sitt folk, sin nation. Alla folk har ju sin ”bördshögfärd”, sin ”hybris”, sina lögner, som behövs punkteras med vissa mellanrum. Därför är det intressant när en person som Lasse Wilhelmsson 76 år gammal, med judisk släktbakgrund och många år inom den svenska vänster, bestämmer sig för att kritisera sitt fadershus.

Det är ju ingen brist på berättelser om judisk identitet, som offer, som hjältar – men sällan förekommer någon skildring av det Egna folkets mörka sida – i varje fall inte i Sverige. Vad som hänt när någon försökt sig på det är ett ohyggligt larm om ”antisemitism” och evig utstötning från offentligheten. Givetvis har det också drabbat Lasse Wilhelmsson. Sanningen att säga är det inte mycket med den påstådda ”antisemitismen” i hans bok – i varje fall om man med detta menar judehat.

Kanske ”Ett Porträtt med Många Historier” kommer att bli en till ”skandalbok” som läses i smyg, stoppas in i skåpet – men så småningom blir förstådd som en uppfriskande hädelse – en början på en sannare karaktärisering av makten?

De intellektuella som försörjer sig via media, kommer förstås inte att våga ta i den. Här avhandlas det man i Sverige helst inte ska låtsas känna till – de märkliga turerna kring 911, om Segrarmaktens krigspropaganda efter WW2, om marxismens rötter i den sionistiska filosofin, om det svenska kryperiet för främmande makt.

Vad LW främst beskriver är ett oproportionerligt judiskt inflytande inom massmedia och finansväsen – vilket inte har varit till fördel för en bredare befolkning. Fakta som är svåra att motsäga.

Den samtida, judiskt-kristna, sionistiska eliten har via media ljugit för de nya krigen i Mellanöstern, samtidigt som de välkomnat den stora immigrationen från krigen. Något som politiskt sett splittrat nationerna, inte bara i Sverige. Man behöver överhuvudtaget inte hålla med LW om allt, det är en provokativ bok med en omisskännlig glöd, som gjord för att debattera kring.

Den är personligt hållen, om hans kontakter i vänstern – en vänster som numera tror sig kämpa för något gott, genom att förtala, censurera och till och med misshandla opponenter (vilket LW i rikt mått, fått känna på).

Man kan verkligen tala om en historisk konspiration här! Skapandet av Federal Reserve 

http://humanismkunskap.org/2017/05/22/tre-man-forfader-till-miljontals-europeer/

https://goo.gl/photos/LmDStsbDw4DuzVuo7

Doris Lessing (citerat från AB) 

”Åhörarna på bokmässan i skotska Edinburgh häpnade när Doris Lessing gick till våldsamt angrepp på den moderna feminismen, som hon kallade ”en försåtlig, fundamentalistisk kultur”.

Doris Lessing sade att pojkar och män numera är offer som känner skuld för sin blotta existens, och uppmanade männen att slå tillbaka.

– Jag är chockad över det ständiga och självklara tillplattandet av männen i vårt samhälle. De mest idiotiska, outbildade och elaka kvinnorna kan prata strunt om de trevligaste, snällaste och klokaste männen utan att någon protesterar, sade hon. (AB)”

__________________________________________

Deninition:

Patriarkatet  är   ”väpnad  konkurrens mellan folkgrupper/regimer   under tiotusen år – för optimering av resurser och skydd  av  de  egna  kvinnorna   och  barnen”.

Den felaktiga, feministiska  teorin om ”patriarkatets  förtryck mot kvinnor och barn” gör att man hamnar i ett evigt  klander mot ”män”, ”fäder”. 

Beskrev man offentligt någon annan folk-kategori så illa  (tex judar, färgade)  skulle folk stämma  för hatbrott. 

Självklart finns det både fäder och mödrar som har ”toxiska”   eller ”kriminella”   personligheter. Det vill säga, som skadar sina partners och barn, missbrukar, förgår sig sexuellt, trakasserar, hotar, angriper med våld.

Det finns (inom vissa gränser) statistik på allt som hamnar inom rättsväsendet som brott. Av den kan vi se att också mödrar misshandlar sina barn, också misshandlar  sina partners.

Grymhet från mödrar, hustrurs  sida torde vara  jämförbar med grymhet från fäders sida – trots att medlen kan se   olika ut.

Att som feminister gör, generellt  fokusera på  kvinnorna som offer och männen som förövare, hade en viss ideologisk sanningsprägel för hundra år sen. Men är 2018  ren humbug, framför allt  ur vetenskaplig synpunkt. 

Och dessutom,   en ständigt upprepad oförskämdhet.

Om vi håller oss till människoarten stämmer, att det förekommer barnaga och stränghet i olika tidsperioder och kulturmiljöer med arvsgång på faderssidan. Som när det gäller hedersmoral är både kvinnor och män delaktiga i strängheten.

Givetvis måste den ses i relation till det omgivande samhällets ”farlighet”, dvs man lär barnen överlevnad i en nyckfulla, krigisk, konkurrensutsatt   miljö. (Det är alltså inte = ”förtryck mot kvinnor och barn).

Feltolkning av evolutionsteorin är legio både inom feminismen och marxismen. Ofta uttrycks det som att Darwinismen skulle vara  en ideologi för ”Den starkares rätt”. 

Darwin däremot talade om ”survival of the fittest”. De mest lämpades överlevnad. 

I det ingår allt som gäller framgång i  överlevnad: intelligens, samarbetsförmåga, styrka, motståndskraft mot sjukdomar, speciell begåvning (el egenskaper som vid kris kan rädda stammen), uppoffring, attraktivitet för motsatta könet.

Eftersom miljön är ständigt variabel kan  ingen förutsäga  vilka kombinationer av gener som fäller utslaget. Vad som är eller blir, ”bäst anpassning” kan vara  till synes obetydliga egenskaper.

Om man tänker på de existentiella villkoren för arten –  nio månaders graviditet, ett år av amning. Ytterligare  ett år, innan barnet kan springa. Ytterligare tio  år till av varierande behov av  kontakt och skydd.  Ett scenario som under tusentals år utspelas i en relativt  fattig, karg miljö.  Då förstår man  varför ”mor och barn”  behöver en väpnad mansperson  vid sin sida, som skyddar de sina. Under matriarkaten var morbrodern denna person. 

Det paterlineära systemet  blir  starkt, därför att fäderna vet att det är deras egna barn de beskyddar. Troheten är viktig. Speciellt stark blir familjens resurser kring en mor  och barn i den monogama,  protestantiska familjen. Kanske en  delförklaring till de nordliga ländernas höga nivå av innovation och sociala reformer?

De första statsbildningarna bestod av mafia, väpnat  beskydd genom  mafia. Vi kan läsa om det i de isländska släktsagorna.

Framgång i evolutionär mening är överlevnad och spridning av släktet. Uppenbart kan vår art, trots vår fredlighet och det universella  förbudet att dräpa, utveckla ett  omfattande våld. 

De  stora civilisationerna växte  fram genom ”Konkurrens genom krig”. Först krig mellan släkter (maffia, klankrig ). Sen krig mellan furstendömen,  nationer, imperier.

Vid Hiroshima Nagasaki når vi en gräns när den utvecklingen inte kan fortsätta. Teknologin inom vapenområdet har lett till att vi på några dagar kan utplåna alla däggdjur inklusive oss själva. 

Varken feminism eller  marxism har några ingredienser  som kan förklara eller bemöta detta. 

 (Väpnad klasskamp och uppfostran av ”männen” ter sig som  förbrukat idegods från 1800-talet. )

Vad som behövs är ett  politisk tabula rasa, en dialog mellan forna antagonister. 

En upplysningstid  i form av ideologisk avrustning. ”Mänskligheten är besättningen på farkosten Planeten Jorden”.

                                 

GT